När Fords River Rouge anläggning i Dearborn utanför Detroit invigdes 1927 var den världens största industrianläggning.

Ford var i början på 1900-talet ett av världens största företag med stora möjligheter att påverka både politiska, ekonomiska och tekniska händelser.

Flygplan

Inom Henry Fords intressesfär för teknik och transport (kommunikation) av alla slag fanns det naturligtvis plats även för flygplan.

Henry Ford bildade Ford Motor Company 13 juni 1903. Det var ett halvår innan bröderna Orville och Wilbur Wright första lyckade flygning, den 17 december 1903. Wilbur Wright och Henry Ford blev med tiden också mycket goda vänner.   Ford byggde redan 1909 ett primitivt enmotorigt plan med en Ford T motor.

1923 köpte Edsel Ford en del av  företaget Stout Metal Airplane Company. Med hjälp av Ford (-s pengar) tog företaget fram ett litet transportflygplan. Stout 2-AT ”Air Transport”. 1925 startade de med några av dessa plan Ford Air Transport Service.

I januari 1925 invigdes Ford Airport i Dearborn. En fullt modern flygplats med betongbanor och all tänkbar utrustning. Det fanns även väntrum och café för passagerare. För att skapa intresse för flygplan som transportmedel och Ford som företag, så genomförde de också en mängd längre flygningar över hela den nordamerikanska kontinenten.

Här finns en  sida med klickbara bilder om du vill fördjupa dig i Fords flygplansproduktion: http://www.aerofiles.com/_ford.html

Kettering Bug – Den första drönaren?

Omkring 1915 fick Charles F. Kettering, Dayton Ohio en förfrågan från försvaret om att bygga en flygande bomb. Den skulle på 45 minuter kunna flyga över 40 miles (65 km) med en bomblast på 81 kg. Senare krav var 90 kg bomb och 80 km flygsträcka. Planet hade en 10 graders biplan vingkonstruktion. Totalvikten var 240 kg. Planet byggdes av Dayton-Wright Airplane Company. Motorn var en luftkylda De Palma V4-motorn på 40 hk. Henry Ford och C Harold Wills  sa att de skulle kunna massproducera motorn  för $40 per motor. Kettering Bug användes aldrig i något krig. Projektet avvecklades på hösten 1919.

Kuriosa: Charles F. Kettering, hade 186 patent, grundare av Delco och var forskningschef hos GM 1920-1947. Uppfann bl.a. blyad bensin (?).

Ford Tri-Motor

Den 11 juni 1926 premiär flög Fords flygplan med tre Curtis Wright luftkylda stjärnmotorer. Planet var till stora delar tillverkat av korrugerad aluminiumplåt. Förebilderna till flygplanet var Professor Hugo Junkers,  JUW33 och senare den något större JU52

199 stycken Ford Tri-Motor flygplan byggdes mellan åren 1926 – 1933.

Consolidated B-24 Liberator

På hösten 1938 fick flygplanstillverkaren Consolidated Aircraft Corporation i San Diego, CA en förfrågan från amerikanska försvaret om de kunde starta en ny produktionslinje och ”hjälpa till” med tillverkningen av Boeing B-17 Flying Fortress. Chefen Reuben H. Fleet och konstruktören Isaac M. Laddon besökte strax efteråt Boeing i Seattle. Deras uppfattning var att de kunde bygga ett bättre flygplan än Boeings B-17. De erbjöd då försvaret ett eget tillverkat bombflygplan. Försvaret beställde också i april 1939 sju stycken B-24. Den första B-24 flög den 29 december 1939.

I januari 1940 fick Ford en förfrågan från Roosevelts administration om Ford kunde producera delar till B-24 Liberator? Charles E. Sorenson besökte tillsammans med Edsel Ford flygplansfabriken i San Diego och insåg att Ford med sin erfarenhet av löpande-band produktion, standardisering och ”just in time” metoden mycket väl skulle klara att bygga flygplan. Över natten på Coronado Hotel funderade Sorenson på projektet och på morgonen, vid frukosten, skissade han upp för Edsel Ford och övriga deltagare hur fabriken skulle se ut. Även om han i sina memoarer med stor ödmjukhet skriver: ”Att jämföra en Ford V-8 med ett flygplan, är som att jämföra ett garage med en skyskrapa”. I februari 1941 skickade Sorensen ner Roscoe ”Rock” Smith och en grupp ingenjörer till San Diego för att planera för löpande-band produktion av flygplanet.

Väl hemkommen till Michigan kopplade de – som vanligt – in arkitekten Albert Kahn. Flygplansfabriken Willow Run, Detroit, Michigan byggdes på två år och invigdes 16 juni 1941. De första av Ford byggda B-24 Liberator rullar ut den 28 november 1942. Fabriken hade som mest 42 000 anställda. Från fabriken levererades då 25 flygplan per dygn! Normalproduktionen var 18 flygplan per dygn. De hann med tio olika större modifieringar på planet under tre år. Totalt byggdes över 18 482 flygplan av typen B-24 varav Ford byggde 8 685. Den sista, Ford tillverkade B-24, rullade ut den 28 juni 1945.

Företagen som tillverkade B-24 Liberator från 1939 till 1945 var:

• Consolidated – Fort Worth, Texas.
• Consolidated – San Diego, California.
• Douglas – Tulsa, Oklahoma.
• Ford – Willow Run, Michigan.
• North American – Dallas, Texas.

Flygplanet B-24 deltog i tusentals olika uppdrag både i Stilla havet och i Europa. Här är ett par av dessa.

Den 12 juni 1942 startade 13 stycken B-24 plan från Egypten och anföll Ploesti och Astra raffinaderierna, i det av Tyskland ockuperade Rumänien. Det var deras första uppdrag i Europa. Deras andra attack på raffinaderierna var den 1 augusti 1943. Den kallades ”Operation Tidal Wave”. De startade från en flygbas i Libyen. I bombräden deltog 177 plan. Av dessa återvände inte 53 plan. Varje plan hade en besättning på 11 personer.

Operation Tidal Wave:  http://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Tidal_Wave

Glidflygplan

Under andra världskriget användes bogserade glidflygplan för material- och trupptransporter. Inför de allierades invasion i Europa behövdes stora mängder av dessa flygplan. Ett bra plan var Waco CG-4 från Waco Airboat Company, Troy, Ohio. En konstruktion av stålrör, duk och plywood. Startvikten var 3 400 kg. 15 olika företag byggde under 1942-45, 13 909 glidflygplan. Av dessa byggde Ford 4 190 stycken. Arbetet skedd vid Fords sågverks- och snickerianläggning The Ford Motor Company Plant in Kingsford, Dickinson County, Michigan.

Ford 27 liters V12 motor GAC

I juni 1940 pågick en diskussion mellan Ford och det amerikanska försvarsdepartementet om tillverkningen av flygplan och flygplansmotorer. Ford hade sedan ett halvår tillbaka börjat leverera B-24:or. Så, Ford hade ett bra förhandlingsläge. Det handlade nu om att tillverka 9000 Rolls-Royce Merlin motorer. 3000 till USA och 6000 till GB. Men Henry Ford ville inte leverera motorer till GB. Han hade sina sympatier hos Tyskland och han ville inte hjälpa England. Ordern på $130 000 000 för motorerna, gick i stället till Packard Motor Car Company. Totalt tillverkade Packard 55 523 motorer.

För att visa sin kompetens, eller kanske bara på trots, tog Ford på 18 månader fram en egen – efter dåtidens krav – hypermodern vattenkyld V12 bensinmotor. Motorn konstruerades av Cornelius W Van Ranst. Motorn hade en slagvolym på 27 liter (1650 CID). Den hade samma borrning och slag som R-R Merlin. Borrning 5,402 tum och slaglängden 6,0 tum. Det var en motor av aluminium. 60 graders cylindervinkel, dubbla överliggande kamaxlar, crossflow förbränningsrum med fyra ventiler per förbränningsrum, dubbla tändstift, magnettändning och dubbla Stromberg NA-Y5-G förgasare. Det var uppenbart att man skulle kunna tävla med Rolls-Royce Merlin och Allison V1710. Ford kallade motorn GAC.

Fords motor användes aldrig i något flygplan. Ford tog bort 4 cylindrar och gjorde en ”mindre” 18 liters V8 på 450 och 525 hk @ 2600 rpm, GAA, som användes bland annat i stridsvagnen G4A3 Sherman. 14 000 motorer monterades i stridsvagnarna. 1944 behövde man i USA en motor till den nya stridsvagnen T29 Heavy Tanks. Som drivkälla valdes Ford GAA, nu med 12 cylindrar, kallades GAC (770 hk @ 2800 rpm). Stridsvagnen kom aldrig i serieproduktion.

Ford och Rolls-Royce

Sir Percival Perry som var chef för Ford of Britain (Ford UK) fick i början på 1940 en förfrågan från Air Ministry om de kunde hjälpa Rolls-Royce att bygga flygplansmotorer? Sir Percys chefstekniker besökte RR i Derby och de kunde konstatera, att RR till övervägande del byggde sina motorer som rent hantverk. Det var väldigt skickliga yrkesmän hos RR som utförde bearbetning som gjutning, svarvning, fräsning, borrning, ytbehandling och härdning. Men, allt utfördes manuellt. Några sådana yrkesmänniskor fanns inte hos Ford. De kunde däremot sätta upp automatiska stationer för bearbetning till snäva toleranser och de kunde montera. Allt i mycket högt tempo.

Ford UK tog sig an arbetet i två delar. Dels att få ordning på RR produktion och dels sätta upp en egen högautomatiserad fabrik (shadow factory) i Urmston, Trafford Park, Manchester för att tillverka flygplansmotorer på RR licens. Det inledande arbetet som Ford gjorde, var att revidera 20 000 ritningar till ”snävare” måttoleranser. Fords fabriker stod klara i maj 1941. Totalt byggde Ford Manchester 30 428 stycken RR V12 motorer. Inledningsvis ”single-stage two-speed 20-series” motorer. De användes bl. a. i Spitfire och  det fyrmotoriga bombplanet Avro Lancaster. Tillverkningen avslutades den 23 mars 1946. Som mest arbetade 17316 personer i fabrikerna i Manchester.

Shadow Factories: https://en.wikipedia.org/wiki/British_shadow_factories

I juni 1941 behövdes ca 10 000 arbetstimmar för att tillverka en motor och produktionskostnaden var £6 540. I slutet på kriget producerade Ford en motor på 2 727 arbetstimmar till en kostnad av £1 180. Ingen av de 30 428 motorerna som Ford tillverkade reklamerades.

Anmärkning: Möjligen lite förmätet, men kan det vara så att Rolls-Royce enormt goda rykte om hög kvalitet på flygplansmotorer och bilar, emanerar från Fords skugg-fabrik i Manchester?

Båtarna

Ford Eagle Boats (PE 1 – 60)

Skotten i Sarajevo

I Europa anser vi att det första världskriget startade, eller utlöstes genom mordet på ärkehertigen Franz Ferdinand och Sophie den 28 juni 1914. Kriget hade säkert börjat ändå, av någon annan orsak. Vid den här tiden fanns det extremt starka nationalistiska och imperialistiska strömningar i både Europa och Ryssland.

USA går med i kriget

Under kriget som pågick i Europa försökte USA att på alla sätt hålla sig utanför och inte bli indraget i kriget. Men de tyska u-båtarna hindrade till stor del sjöfarten i Atlanten. Den 6 april 1917 hade USA fått nog och förklarar krig mot Tyskland. Den 17 november 1917 blir Henry Ford – på inrådan av president Wilson – medlem av US Shipping Board. De amerikanska sjöstridskrafterna behövde nu komplettera sin flotta med en av stål byggd 204-fots patrullbåt kallad för ”Eagle Boat”. Den ska vara både snabb och tystgående. Henry föreslår att de ska använda en ångturbin i stället för en kolvmotor och även släta sidor som är lättare att tillverka och montera än böjda plåtar. I januari 1918 kontrakterades Ford för att bygga 100 båtar för $265 000 stycket. Den första båten ska enligt kontraktet levereras i juli 1918. 10 båtar ska vara klara i augusti, 20 i mitten av september och sedan 25 per månad. Hela leveransen skulle vara klar under 1918. Det lät så lovande, så även Italien beställde 10 båtar.

Ford River Rouge Shipyard

Henry Ford hade tidigare köpt in ett stort landområde vid Rouge River, med avsikt att där bygga en ny traktorfabrik. Den dåvarande traktortillverkningen skedde i Highland park och där behövde de framöver mer utrymmet för tillverkning av bilar.

Ford ville gärna tillverka båtarna i Detroit. Båtarna kunde då via de stora sjöarna och St Lawrence floden nå Atlanten. Så River Rouge området grävdes ur (muddrades) för att få till tre ”monteringsplatser” för att bygga fartyg. Den 11 juli 1918 sjösätts – helt enligt kontraktet – den första båten. Ett år efter starten hade de bara tillverkat 17 fartyg. Beställaren US Navy begränsade nu beställningen till 60 och att alla båtar ska vara klara senast november 1919. De sista båtarna levererades ett år efter det att kriget var slut. Det slutar då Tyskland kapitulerar 11 november 1918 även om Versailles fördraget skrevs under den 28 juni 1919. Båtarna var inte särskilt sjödugliga och hade en hel del design-, konstruktions- och monteringsbrister.

Båtarna användes gärna nära kusten. Tre båtar sjönk, några av båtarna hamnade hos US Coast Gard (sv. kustbevakningen) och några användes för utbildning. När andra världskriget började fanns bara åtta båtar kvar. Fartyget PE-56 torpederades av den tyska U-båten U-853 utanför Portland, Maine den 23 april 1945.

Båtprojektet var en mindre lyckad ekonomisk affär för Ford. Henry Ford hade grovt underskattat hur fartyg byggs, från nitning till installationen av rör och el-system. För att klara den sista leveransen till november 1919 hade de som mest 8 000 personer arbetande med projektet. Resultatet blev trots det inte bra. Någon beskrev att båtarna både läckte in vatten och läckte ut olja.

Henry Ford får en idé

Det här med fartyg och deras stora lastkapacitet var intressant tyckte Henry Ford. De borde kunna gå att använda för tillförsel av råvaror i en vertikalt orienterad produktion d.v.s. från råvaror till färdig produkt. Detta blev också en fix-idé som realiserades i River Rouge anläggningen.

Ford GPW – en terrängbil

När US Army Ordnance Technical Committe 22 juli 1940 tog in anbud på en prototyp på ett litet specificerat fyrhjulsdrivet fordon (torrvikt 590 kg, senare 980 kg) så fick de in två prototyper. Ett från American Bantam Car Company och ett från Willys-Overland Motors. Armén valde Bantams fordon, som tagits fram under ledning av Carl Probst och med hjälp av Harold Christ och Preston Tucker. Kunskaper om transmissioner för 4 x4 fordon hade Tucker från ett tidigare projekt. Det lilla företaget Bantam hade inte själv kapacitet att bygga fordonet i mycket stora serier. Leveranstakten var bestämd till 75 fordon per dag. Så beställningen på en testserie på 1500 fordon per företag, gick till Willys-Overland och Ford. Den första Ford GPW rullar ut 1 mars 1941. I juli samma år beställer War Department mer fordon. 16 000  från Willys med ”Go Devil” motorn. Redan i oktober är det uppenbart att Willys-Overland inte klarar av leveranstakten så Ford  får också en beställning. Totalt tillverkade Willys 363 000 MA, MB fordon och Ford 280 000 GPW. Ford tillverkade också 13 000 fordon i amfibieutförande (GPA).

Mer Jeep fakta: http://ww2db.com/vehicle_spec.php?q=243