Ford sport- och racerbilar 1932-1935

Under perioden pågick flera olika sport-och racerbilsprojekt hos Ford i Detroit.

Evangeline´s Sport Car

De två Ford anställda, Lewis W ”Lew” Welch och Raymond C Dahlinger byggde under 1934 två sportbilar med ”Indycar-design” på Model 40 chassin. Welch arbetar som konstruktör och Dahlinger som testförare och ”allt i allo” åt Henry Ford. Welch och Dahlingers bilar var två Model 40, 1934 med aluminiumkaross, som kan klassas som amatörbygge. En av bilarna förseddes senare med strålkastare och bakljus och kördes av Dahlingers fru Evangeline under ett antal år.

Harry Miller Race Cars

Henry och Edsel Ford satsade på att med hjälp av Tucker och Miller vinna Indianapolis 500, 1935. De 10 racerbilarna som Tucker-Miller byggde var ett seriöst racerbilsprojekt. Tyvärr, hade bilarna ”barnsjukdomen” att de inte kund styras och för effektsvaga motorer för att kunna konkurrera.

Både Evangeline´s sportbil och Miller Ford bilarna finns i Early Ford Racing.

The Special Speedsters

Bilarna som inte Henry Ford byggde!

Bilen med en Ford Model 40 1934 som grund och som byggdes av Edsel Ford och Bob Gregorie kallades Ford Model 40 Special Speedster.  Det hela var säkert mer en ”kul grej” än ett av Ford initierat designexperiment. I dag kallas den här typen av bilprojekt för ”concept-cars”. De hade tre olika projekt under åren 1932, 1934 och 1935 som alla fick namnet Special Speedster.

Upphovsmännen

Snobbar som jobbar

Bilkonstruktörerna och skaparna var två personer. Edsel Ford, som var son till Henry Ford och Edsels 15 år yngre medarbetare, f.d. och även senare båtdesignern Bob Gregorie.

Bob Gregorie har berättat: ”Edsel Ford ritade aldrig någon kaross eller annan bildetalj. Jag såg honom aldrig hålla i en penna. Men han hade ”öga” för linjer och proportioner och var en väldigt bra kritiker”.

Chefens son

Edsel Bryant Ford (1893 – 1943) har en bra uppväxt och får all den utbildning som kan krävas av en person som ska ta över och leda en världsledande industrikoncern. 1927 arbetar Edsel tillsammans med Jozsef Galamb för att ta fram karossen till det som blev Ford Model A.

26 år gammal blir Edsel 1919 – på papperet – chef för hela Ford koncernen. I verkligheten är det Henry Ford som kör företaget, på samma sätt som han alltid gjort. När Henry Ford köper lyxbilföretaget Lincoln av Henry M Leland 4 februari 1922 så blir Edsel chef för företaget Lincoln. Det är då och fram till 1940 ett från Ford koncernen fristående företag. 1938 startar Edsel Ford deras nya bilbolag Mercury som ett komplement mellan Lincoln och Ford.

Någon gång i början på 1930-talet beställer Edsel en MG från England. Det var den första MG som importerades till USA. Det är möjligt att den var en inspirationskälla  till att bygga en sportbil/hotrod. Vilken modell av MG han beställde är inte känt. Kan det ha varit en MG J2 Midget Roadster 1932 eller MG Magnette K3 som kom1933? Den senare har alla de designelement som Edsels Speedster har.

Båtdesignern

Eugene Turenne ”Bob” Gregorie (1908-2002) föddes i Hempstead, Nasau på Long Island utanför New York. Hans förfäder kom från Scotland till Virigina. Hans far var passionerat intresserad av ånglok och  bilar. Hans far var också en duktig aktieplacerare och Bobs mor en skicklig målare. Efter att Bob hoppat av utbildningen vid en privatskola började han på Elco Works i New Jersey, som byggde båtar (yachts). 1928 arbetar han hos Cox & Stevens på Manhattan som även de var båtbyggare.

På hösten 1928 börjar han arbeta hos karosstillverkaren Brewster & Co i New York. Genom sitt intresse för bildesign hamnar han i Detroit hos GM och arbetade där under några månader hos Harley J Earl. Bob var då 21 år. Vid depressionen tvingade GM göra sig av med en del anställda, och då som nu, gällde sist in först ut. Han sökte då jobb hos Lincoln, men de behövde, just då, ingen designer. I slutet på december 1930 får han ett telegram från företaget Lincoln, att de behövde en designer. Han var då i Virginia och försökte överleva den ekonomiska depressionen. Telegrammet var sänt på uppdrag av Edsel Ford, som då var chef för Lincoln. Bland Bobs senare designarbeten finns Lincoln Zephyr 1936, Lincoln Continental 1939 och Mercury 1949.

I januari 1931 börjar han hos Ford. Hans första uppdrag är att rita en modell för den europeiska marknaden. Bilen kallades Model Y. 1935 utses Bob av Edsel till chef för designavdelningen.

Några månader efter Edsels bortgång 1943 avskedas Bob, av Harry Bennett. Henry Ford II, som är Edsels äldste son, återanställer Bob redan på våren 1944. Året därpå, när HF2 blivit ”president of Ford”. Det sker den 21 september är han tillräckligt ”varm i kläderna” och avskedar då med hjälp av sin vice president John Stephan ”Jack” Bugas den kontroversielle Harrry Bennett.

Bob slutar hos Ford  under 1948. Han kom aldrig överens med den nya ledningen med bl.a. Ernest R ”Ernie” Breech. Trots att HF2 dubblat Bobs lön med förhoppningen att han skulle stanna i företaget flyttar Bob till Florida och fortsatte där att rita båtar.

Kuriosa: Henry Ford II kallades inom företaget för HF2. Han är högste operativa chef för Ford under 1945-60 och CEO under 1960 – 79. Henrys nära medarbetare Jack Bugas hade innan han kom till Ford 1945, under tio år varit chef för FBI i Detroit. Han bar alltid en .38 revolver i sitt axelhölster. När Bugas på uppdrag av HF2 avskedade Bennett den 21 september 1945  så drog denne fram sin .45 Auto, som han hade i skrivbordslådan och Bugas drog sin .38 revolver. Inga skott avlossades.

Speedster I – 1932 Ford Model 18 Special Speedster

Den första Speedstern som Bob ritade och Edsel lät tillverka var en Ford 1932 Roadster med Boat-Tail.

Bilen byggdes i Lincoln-fabriken, som under sommaren var stängd för underhållsarbete. Försäljningen av Lincoln hade gått mycket dåligt under våren 1932. Det var Robinson (Robbie), som var chef för anläggningen och ett par underhållsarbetare, som tillsammans med Bob Gregorie byggde bilen. Karossen och stänkskärmarna tillverkades av aluminiumplåt. Skärmarna handknackades av en av medarbetarna som kallades ”Rosie”.

Edsel körde ett tag med bilen och sålde den på sommaren 1934 till Elmer Benzin. Han sålde den i sin tur till en designer som jobbade hos General Motors, som senare hade en allvarlig olycka med bilen. Den demolerade bilen hamnade hos en karosseriverkstad i Connecticut. Ägaren John Cox visste nog inte riktigt vilken bil han hade och återställde bilen och försåg den med skärmar från en 1935 års Chevrolet. 1940 säljer John bilen. Efterhand förstår han vilken unik bil han ägt – och sålt – och letar reda på bilen igen. 1984 har han hittat den och köper tillbaka bilen.

Johns änka  sålde senare bilen. Den nya ägaren i North Carolina återställde bilen till originalskick  för att kunna visas upp den som Edsel Ford första Special Speedster.

Bilen var återställd till originalutförandet och utställd på den 18th Amelia Island Concours dÉlegance den 10 mars 2013. Bilen ägs av Jim och Bonnie Gombos. Bilen har Edsels favoritkulör ”Pearl Essence Gunmetal Dark Grey”.

Speedster II – 1934 Ford Model 40 Special Speedster

Andra bilbygget

 

 

 

 

 

 

 

Bilen byggdes under sommaren 1934 i Fords flygplansverkstad under överinseende av Bob Gregorie. Vissa delar gjordes också hos Lincoln. På flygplansfabriken fanns ett gäng duktiga flygmekaniker och några ”plåtslagare”, som gärna hjälpte till med karossen. Deras normala arbetsuppgifter, som inte var för betungande, var att tillverka reservdelar till flygplanet Ford Tri-Motor.

I februari 1935 kör Bob Gregorie bilen till New York. Bilen har en fladdrig cabriolet och saknar värme. Avsikten är att visa bilen för John S Inskip på Brewster & Co. Inskip hade 1934 köpt 135 stycken Model 40 chassin av Ford, och de kände även varandra sedan tiden, då Bob arbetade hos Brewster & Co. Edsel ägde också en Brewster 1934 års modell. Men, företaget Brewster har usel ekonomi och går i konkurs på sommaren samma år.

Anledningen till ”hemlighetsmakeriet” med bilen var att inte låta Henry få syn på den. Han ansåg att det var lättsinne och slöseri med tid och resurser, att bygga den här typen av bilar. Då Edsel ägde bilen förvarade han den i ett skjul, som hans trädgårdsmästare hade på baksidan av huset.

Huset som Edsel och Eleanor Ford hade i Gauker Point vid stranden av Lake St. Clair  är  ett slottsliknande komplex med 60 rum omgiven av en parkanläggning. Huset ritades av Albert Kahn och parken av landskapsarkitekten Jens Jensen och anläggningen byggdes 1927. Tomten är på 35 ha.
http://en.wikipedia.org/wiki/Edsel_and_Eleanor_Ford_House

Speedstern i dag

Vid den stora bilutställning Pebble Beach Concours d’Elegancee i augusti 2011 var ett av de stora numren den olivgröna Ford 1934 Model 40 som ställdes ut av den ideella föreningen/stiftelsen Edsel & Eleanor Ford House. De hade köpt in bilen 1999 och den hade sedan genomgått en omfattande renovering. Bilen presenterades som Edsel Ford´s restaurerade 1934 Model 40 Special Speedster. Bilen visades också på den internationella bilutställningen i USA i april 2012 i montern där bilarna från Lincoln Motor Company var utställda.

En film med bilen finns på YouTube:

https://youtu.be/JIpizT6941g

Bilen var från början grå åt det olivgrön hållet, senare röd och svart, ännu senare helt röd och har i modern tid fått tillbaka den ursprungliga olivgrågröna ”Edsel-färgen”.

Historien och ägarlängden

1934

Den 21 september anses bilen färdig och Edsel Ford kör hem den till sin bostad Gaukler Point, Grosse Point Shore utanför Detroit.

Som med andra bilprojekt så är det projektet som är intressant, utmanande, utvecklande och spännande. När bilen är klar, så kommer ofta frågan. Vad gör vi nu? Troligen frågade sig Edsel det också?

1935

Parallellt med utvecklingen (designen) av Lincoln Zephyr håller Bob på med ett nytt sportbilsprojekt, som de kallar Continental Special Speedster. Det är en fyrsitsig öppen låg sportbil byggd på ett Model 40 chassi. Det är en ”utveckling” av den Special Speedster som de byggde 1932.

1936-1940 ägnar Edsel och Bob all sin kreativitet och energi till att få Lincoln att bli en ”låg-pris” lyxbil med sportig touch. Deras favorit var Lincoln Zephyr. Karossens form tyder på att Bob provade modeller av karossen i Fords vindtunnel.

Ford hade 1927 i en av sina hangarer en vindtunnel för utvecklingen av deras flygplan ”Tri-Motor”. Mätplatsen var anpassad för modeller i skala 1/10 . Fläkten drevs av en 250 hk el-motor, som var placerad på andra våningen. Utrustningen sköttes av teknikern El Esper. Modellerna tillverkades av James Lynch.

1940

Ett återkommande problem med Special Speedster var att V8 motorn fick för dålig kylning. Bilen var inte trevlig att åka med. Bilen blev därför stående i ett ouppvärmt trädgårdsförråd hos Edsel Ford och motorn frös sönder någon gång under vintern 1939-40.

Bilen var ju inte riktigt klar och brukbar. Så på vårvintern 1940 bestämmer Edsel att bilen nu ska uppdateras och bli användbar. Karossen får en rejäl ”make-over” och får även den gamla 221 CID V8-motorn utbytt till Fords nya 239 CID V8-motor. Motorn är den 100 hp, 239 Truck/Mercury motor med större och nerflyttade vattenpumpar som Ford tog fram 1939. Motorn förses också med ett 2-förgasarinsug från Thickstun och möjligen en något ”vassare” kamaxel. Bilen får en instrumentpanel med en 160 mph hastighetsmätare och extra instrument från Stewart-Warner.

För att få ordning på kylningen så tog Bob Gregorie fram en nedskalad trämodell av bilen som provades i Fords vindtunnel. Bilden är daterad 21 mars 1940.

Resultatet av proven i vindtunneln blir att det övre luftintaget till kylaren kompletteras med ett nedre galler för att förbättra kylningen. Bilen får också en ny motorhuv.

1943

Edsel Ford avlider den 26 maj. Eleanor Clay Ford ärver bilen. I bouppteckning värderas bilen till $200.

1944

Efter Edsel Fords död såldes alla hans fem bilar. Speedstern hamnade i Miami och senare såldes den till någon i Atlanta för $1 000.

1947

Bilen köps av någon i Los Angeles.

1948

Ägaren försöker sälja bilen i maj månad för $2 500 genom företaget Coachcraft Ltd. 8671 Melrose Ave Los Angeles. Bilen annonserades ut i maj numret av Road & Track Magazine. Ingen köper bilen. Bilen var då troligen röd och svart och enligt texten om bilen är motorn försedd med Edelbrock toppar, ny kamaxel och ett 2-förgasarinsug från Thickstun.

1952

Bilen finns på bild i januari numret av Tidningen Auto Sport Review. Fotograferad i Hollywood med skådespelerskan Lynn Bari.

1957

Bilen körs eller transporteras till Georgia.

Bilen är nu röd och har en inredning i rött skinn. Bilen blev möjligen iordninggjord för att användas i någon Hollywood-film, som aldrig blev inspelad. Den mörkgrå originalfärgen är slarvigt översprejad och lyser igenom på vissa ställen, har Bill Warner sagt i berättelsen om då han hämtade bilen 1999.

1958

Bilen finns nu hos Garrard Import i Pensacola, Florida. Bilen är registrerad som ”Ford custom-built speedster”. Bilen säljs till John Pallasch för $603. Det var hans far Earl Pallasch, från den lilla staden De Land (eller Deland) i Florida som köpte bilen till sonen. John arbetade som sjöman och hade inte tillräcklig inkomst för att köpa bilen.

1960

John Pallasch hamnar i Vietnam. Då Pallasch kom tillbaka från Vietnam gjorde han ett halvhjärtat försök att få igång bilen. Av någon anledning blev bilen stående i garaget i De Land och efterhand täckt av allehanda skräp, som man vanligtvis förvarar i ett garage. Där blev bilen stående i 39 år.

1970

Bilen finns avbildad i Special-Interest Autos december utgåva 1970. Biltidningen gavs ut av Hemmings och kom ut varannan månad. På sidan 38 finns en bild av Earl Pallasch stående bredvid bilen och John sitter i bilen. Bilden är svart-vitt och möjligen är bilen röd med svarta skärmar? Det är osäkert vilket år bilden är tagen. Troligen någon gång på slutet av 1950-talet.

1999

Bill Warner, som sysslar med exklusiva och historiska bilar börjar leta efter bilen. Han ville gärna ha den på sin utställning Amelia Island Concours d’Elegance. Han hittar bilen och köper den av Pallasch.

På vägen hem till Amelia Island åker Bill Warner förbi Bob Gregorie, som då är 91 år och bor i Saint. Augustine i Florida. Han hade inte sett bilen sedan 1940 men berättade att bilen från början var mörkgrå med grå klädsel och han tycker att bilen var riktigt snygg i röd lackering.

2008

Bill Warner lät försiktigt renovera bilen och Mercury motorn. De tog bort Edelbrock-topparna då de var så höga att de skavde mot insidan av motorhuven. De behöll de två förgasarna och insuget från Thickstun.

Den 8-9 mars 2008 säljs bilen på Amelia Island – RM Auction/Sotheby´s för $1 760 000 till bilsamlaren John O´Quinn från Texas.

2009

Bilens ägare John O´Quinn från Texas omkommer i en bilolycka på Allen Parkway, Houston den 29 oktober.

Edsel Ford II ordnar så att bilen köps av Edsel & Eleanor Ford House för att där ställas upp i deras permanenta utställning.

2010

I augusti skickas bilen till RM Restoration Blenheim Ontario för restaurering. Den gamla Mercury-motorn ersätts med en helt ny 99T motor från 1940, som förvarats hos Ford i dess original trälåda i 59 år.

2011

Den 19 augusti 2011 visas bilen på Pebble Beach Concours d’Elegance.

Tekniska data

Chassi nummer FLA15512
Registreringsnummer F 988 (1934 Michigan) från september 1934 då Edsel Ford ägde bilen.

Vikt 2 400 Pounds (1 089 kg)

Ford Model 40 1934  chassi med förlängd hjulbas från 112 till 114 tum. Framaxeln är framflyttad 10 tum. Bakramen är kapad och vänd upp och ner (6 tum dropp). Stötdämparna är modifierade för att få bilen så låg som möjligt.

Kaross av aluminiumplåt. Bakdelen har ett ramverk av stålrör. Hjulhus från flygplanet Ford tri-motors hjulinklädnad. De främre skärmarna följer framhjulens rörelser. Kulör ”Pearl Essence Gunmetal Dark Grey” som var Edsel Ford favoritfärg. De synliga nitarna på karossen är ett design-element för att efterlikna ett flygplan. Framrutor av Brooklands-typ. Inga fotsteg och inga stötfångare. Två avgasrör och inga ljuddämpare.

Den första motorn var en 221 CID 75 hkr 1934 V8. Motorn frös sönder under vintern 1939-40 och ersattes senare med en 239 CID 09A 100 hkr Truck/Mercury V8. Insug från Thickstun och två Stromberg 97.

Treväxlad låda.
Kelsey-Hayes 17 tums ekerfälgar täckta med aluminium skivor.
Mekaniska bromsar.
Ursprungligen instrument från Lincoln.

Speedster III – 1935 Ford Model 40 Continental Special Speedster

Den tredje Speedstern som byggdes under 1935 var en öppen bil med plats för fyra personer. Bilen kallades Continental Special Speedster.

I England hade Bröderna Richard och Allan Jensen 1936 köpt resterna av W J Smith & Sons företag i West Bromwich och de skulle nu tillverka sportbilar. Redan 1934 hade de inlett ett samarbete med Ford, då de gärna ville ha Fords 221 CID V8 motorer i sina bilar. Efter en utställning i slutet av 1935 beställer ”mega-film-stjärnan” Clark Gable en av deras bilar. De bygger också ytterligare ett antal bilar på Ford Model 40 chassin.

1936 besöker Edsel Ford deras fabrik. Han blir imponerad av deras entusiasm, kunnande och hantverksskicklighet. En av deras bilar med ett Ford chassi, ser ut som den Contiental Special Speedster, Bob Gregorie ritade och byggde 1935. Edsel blir väldigt intresserad av att hjälpa bröderna och de får ställa ut och avtäcka sin bil Ford V8 Jensen ”White Lady” i Fords monter vid bilutställningen (Earls Court Show?) 1936.

Clark Gable avbeställde sin bil innan den hann levereras till honom. Privat ägde Edsel Ford också en Ford V8 Jensen 1936. Kan det vara den bil, som Clark Gable avbeställde?