Ford färg, trä, glas och plåt 1909-1934

Karossens delar 1933-34

Stommen till karossen är två långa karosskenor s.k. ”sub-rails” som vilar på ramen. Skenorna är lika långa som karossen och löper från torpeden till bakaxeln. Golvet är infäst mellan skenorna och fastskruvat i ramen. Karossens sidor, med taket och bakdelen är fästade i karosskenorna. Karossens framsida utgörs av torpeden. Golvet och torpedväggen är tillverkad av tjockare plåt än själva karossen. Skärmarna fram är fastskruvade i ramen och de bakre skärmarna och plåten över tanken är fastskruvade i karossen. Dörrarna är upphängda med gångjärnen i B-stolpen. Motorhuven vilar mot torpeden och kylarmaskeringen/kylaren.

Den kromade rutramen och lamporna på torpeden fanns på modellerna i utförandet De Luxe. Passagerarstolen som syns på bilden fanns i modeller i utförandet Standard.

1933-34 Ford Tudor Body 40-700. Pic 2.
1933-34 Ford Tudor Body 40-700. Pic 2.

 

Ford Tudor 1934 Standard
Ford Tudor 1934 Standard. Credit to Old Cars Canada.

Model 40 & 46 (1934)

Karosserna till 1933-34 års Model 40 tillverkade Ford själva i sina egna fabriker i Detroit. Både tidigare och senare använde Ford underleverantörer för vissa karosser. I början på 30-talet var det depression i USA och bilmarknaden gick – relativt tidigare år – mycket dåligt. Ford försökte i första hand använda egna resurser innan de lade ut jobb på underleverantörer. Det förekom också en hel del strejker hos underleverantörerna som drabbade Ford. Endast karosser till de mindre serierna köptes utifrån.

För Model 46, som Ford kallade sina ”Commercial Cars” (nyttofordon) under 1933-34, förlitade sig Ford på fristående leverantörer som Murray Corporation of America, Budd Edward. G. Manufactoring Co och Briggs Manufactoring Company. Alla tre företagen var etablerade med fabriker i Detroit.

Informationen i tabellen är lånad från: http://www.coachbuilt.com/ mycket omfångsrika och intressanta hemsidor om gamla bilar.

Modell Utförande Tillverkare År Hjulbas
40-700 Tudor Sedan Ford 1933-34 112″
40-700 Tudor Sedan Deluxe Ford 1933-34 112″
40-710 Roadster Ford 1933 112″
40-710 Roadster Deluxe Ford 1933-34 112″
40-720 Coupe (3-window) Ford 1933 112″
40-720 Coupe Deluxe (3-window) Ford 1933-34 112″
40-730 Fordor Sedan Ford 1933-34 112″
40-730 Fordor Sedan Deluxe Ford 1933-34 112″
40-740 Victoria Ford 1933-34 112″
40-750 Phaeton Ford 1933 112″
40-750 Phaeton Deluxe Ford 1933-34 112″
40-760 Cabriolet Ford 1933-34 112″
40-770 Coupe (5-Window) Ford 1933-34 112″
40-770 Coupe Deluxe (5-Window) Ford 1933-34 112″
46-800 Cab Open Murray 1933-34 112″
46-810 Cab Closed Budd 1933-34 112″
46-820 Panel Delivery Budd 1933-34 112″
46-820 Panel Delivery Deluxe Budd 1933-34 112″
46-830 Pickup Budd 1933-34 112″
46-850 Sedan Delivery Briggs 1933-34 112″
46-860 Station Wagon Briggs 1933-34 112″
46-860 Station Wagon Murray 1933-34 112″

Ford träindustri

1933-34 Ford Tudor Body 40-700. Pic 1.
1933-34 Ford Tudor Body 40-700

Alla modeller 1933-34 har karossdelar, förstärkningar, av träslaget ask. Med undantag för Station Wagon modellerna ”woodies” är trädetaljerna gömda och inte möjliga att upptäcka när du tittar på en bil. De synliga trädelarna på Station Wagon är tillverkade av lönn och panelerna av björkplywood.

1933 Ford Woodie De luxe
Ford 46-860, 1933 Station Wagon ”Woodie”. Credit to www.oldcarsweekly.com / Brian Earnest

Under åren 1932 till 1934 levererade Mengel Co. of Louisville Kentucky trädelarna till de Station Wagon karosser som Murray tillverkade åt Ford. Karosserna levererades till Fords regionala sammansättningsanläggningar som monterade karosserna på Model 46 chassin. Mengel tillverkade även möbler och leksaker.

Kontraktet med Mengel löpte ut 1934 och trädetaljerna till alla efterföljande ”woodies” kom från Fords egen anläggning i Iron Mountain Peninsula, Michigan. (The Ford Motor Company Plant in Kingsford, Dickinson County, Michigan).

För att leta upp lämplig plats för etableringen av sågverket hade Henry Ford anlitat en mäklare i Michigan, som hette Edward G Kingsford, vars fru var kusin med Henry Ford.

Senare kompletterades sågverket och fick även en egen fabrik (snickeri) för tillverkning och sammansättningen av ”woddies” karosser.

Ford Charcoal Briquets
Ford Charcoal Briquets. Credit to Upper Peninsula Antique Car Club..

Spillveden, skräpet, som blev över vid tillverkningen av trädetaljer till bilarna användes för att tillverka träkol för grillning. Kolet såldes i säckar med Ford logo. Fabriken för tillverkning av briketterna konstruerades av Thomas Edison. Processen som de använde för att tillverka de kuddformade briketterna hade utvecklats av Orin Stafford vid University of Oregon. Den tidigare mäklaren Edward G Kingsford blev chef för fabriken. När företaget fick nya ägare 1951, fick produkten det  passande namnet Kingsford.

Många bilder och dokument om Ford träindustri, kraftverk m.m. finns här. Det är ett PDF-dokument på 100 sidor och med många bilder och kan ta lite tid att ladda hem: http://www.dcl-lib.org/images/files/Genealogy/Photographs%20of%20Kingsford,%20Dickinson%20County,%20Michigan%20-%20Ford%20Plant.pdf

Tak av pegamoid – konstläder

Tudor – och en del andra Ford modeller – hade i början på 30-talet tak av konstläder. Yttertakets beklädnad brukar i Sverige kallas pegamoid. Då menar man nog konstläder i allmänhet. Materialet uppfanns i slutet på 1800-talet och användes som klädsel på möbler, delar till skor, väskor, som sufflettväv, vid bokbindning m.m. Det är baserat på papper eller tyg som belagts med nitrocellulosa och ricinolja. När materialet är nytt så är det vattentätt och eldfast. Efter några års påverkan av väder och vind brukar materialet uppvisa torrsprickor och krackeleringar.

Materialet patenterades i England 1869 som Xylonite. Pegamoid salufördes även under namnet Rexine av The British Leather Cloth Company. Pegamoid tillverkades även 1902 av The New Pegamoid Ltd i London. I USA patenterade Charles T. Weymann 1922 en metod att klä karosser med konstläder.

Ford köpte en del konstläder från Du Pont, men tillverkade också en del ”coated fabrics” själva. De som levererade ”the black long-short grain artificial leather” för takbeklädnad till Ford i USA kan variera. Det verkar som om ”long-grain” användes på täckta karosser och ”short-grain” på öppna karosser.

Long short grain. Credit to MAC´s.
Long short grain. Credit to MAC´s Antique Auto Parts.

En lådformad kaross med parallella sidor, exempelvis mellan golv och tak, uppträder som en resonanskammare. För att dämpa ljudet försåg man gärna bilarna med ljudisolering mot motorrum, hjulhus och även med ”mjuka tak”. På Tudor hålls taket uppe av sex tvärgående ribbor (lattor?) av ask. Mellan inner- och yttertaket finns ett isolermaterial som hålls på plats med ett hönsnät. Genom konstruktionen med konstlädertak och trädetaljer kunde en hel del ljud dämpas och öka komforten för de som satt i bilen. De fick också en lätt karosskonstruktion. Det finns de som hävdar att konstlädertak användes för att det var svårt att pressa så stora plåtar som behövdes för ett tak, eller att Ford sparade in plåtmaterial, eller att stora plåtar skulle deformeras av karossen och ramens flexibilitet. Någon annan hävdar att det var tidens bilmode att ha tyg eller konstläder som tak eller takbeklädnad.

En artikel om hur man monterar ett konstlädertak finns här: http://www.jalopyjournal.com/forum/showthread.php?t=197551

Färger och kulörer

Asfaltfärg 

Ford Model T, 1909 -1927. Började tillverkas 1908.

1912-Ford-Model-T-Runabout
For Model T 1912 or 1913? Credit to http://se.forwallpaper.com/

Kulören på de första Ford Model T 1908 till 1913 var mörka nyanser av grönt, grått, rött och blått. Komplett färginformation m.m. på Ford Model T finns här: http://www.mtfca.com/encyclo/index.htm

1912-13 var alla karosser och skärmar midnattsblå och senare midnattsblå karosser och svarta skärmar. Troligen användes en blå färg baserad på linolja.

Bilarnas ytbehandling, lackering, var en flaskhals i produktionen. Det var färgens långa torktid som bestämde hur fort en bil kunde tillverkas. Det var en enorm efterfrågan på bilarna, och Ford ville öka produktionstakten. Så lackeringen måste på något sätt rationaliseras. Ford valde då att leverera bilarna i endast en kulör och det var svart och Henry Ford myntade uttrycket:

”any colour you like, as long as it´s black”.

Ford 1914 - lakering
Ford Factory 1914. Credit to Model T Ford Forum.

Färgen på Ford Model T 1914-25 var svart. Färgen var baserad på asfalt och kallades ”Japan black” [japan lacquer, Brunswick black]. Den var billig och den torkade på två dygn. Asfalten (bitumen) som användes i färgen och som var löst i terpentin hade produktnamnet Gilsonite. Linolja användes som bindemedel. Färgen hade bra motståndskraft mot allt och hindrade även rostangrepp. Karosserna grundades med en brun metallprimer som sprutades och sedan applicerades den svarta färgen med breda slanganslutna penslar. Penslarna matades med självtryck genom rörledningar från en högt belägen central behållare. Karosserna fick självtorka mellan flera olika lackeringsmoment och poleringar.

Skärmarna och motorhuvarna doppades i två omgångar svart färg och torkades mellan de två lackeringarna i ugnar med 200°C grader. Bakaxeln doppades en gång och torkades sedan i en ung i 150°C grader.

Mer att läsa om Fords tillverkning och lackering 1915 finns här: ”Japanning and Baking” börjar på bokens sida 360: https://archive.org/stream/fordmethodsandf00faurgoog#page/n384/mode/1up

Eller om du själv vill tillverka Japan Black: https://www.youtube.com/watch?v=6WAI0sC4tJc

1926 fanns bilarna i svart, grönt och maroon (mörkt röd). 1927 var skärmarna svarta men karossen gick att få i en mängd olika kulörer. Det är troligt att Ford under de sista åren med Model T hade börjat använda nitrocellulosa baserade färger.

Cellulosafärg

Ford Model A
Ford Model A. Credit to stayxo.com.

Ford Model A, 1927- 1931

DuPont första cellulosafärg ”Viscolac” kom 1921. Året därpå, 1922 tog DuPont patent på färgen ”Duco” även den baserad på nitrocellulosa. Redan året efter började Ford använda nitrocellulosafärg på sina bilar. Den stora fördelen med färgen var att den var enkel att spruta och att den torkade snabbt. Med flera lager lack och poleringar emellan gick det att få fram en mycket vacker lyster. Med användningen av cellulosafärg minskade produktionstiden för lackeringsmomentet från tidigare 336 timmar till 15 timmar. Det mesta, 85 % av lösningsmedlet (thinner) försvann vid sprutningen, så arbetsmiljön för lackerarna var nog dålig och berusningsgraden hög.

1925 börjar alla stora företag i bilindustrin använda DuPont ”Duco” och sprutlackering. De första sprutpistolerna för lackering tillverkades av DeVilbiss (Model MBC).

Nackdelen med cellulosalacken var att den blev hård och att den krackelerade av bilplåtens rörelser och vid temperaturvariationer. Färgen var heller inte särskilt motståndskraftig mot solljus. Lacken blev efter några år matt och färgpigmentet blev en mjölig beläggning.

1924_Oakland-300px
Oakland 1924. Credit to All American Oakland Chapter of POCI.

1926 började Ford använda en färg som de kallar Pyroxylin. Det är troligen samma färg som Duco. Men Ford använde inte gärna namnet Duco, då det användes av GM på deras ljusblå Oakland redan 1923 (The True Blue Oakland Six) och året efter av alla GM fabrikerna. Nu i alla kulörer. Duco från DuPont var som produkt/metod för hårt förknippat med GM för att nämnas av Ford.

Familjen Du Pont räddade troligen GM 1914 då de köpte aktier för $25 miljoner i företaget. 1920  ingick Pierre DuPont i GM styrelse.

Ford Pyroxylin 1926
Ford Pyroxylin 1926. Credit to Model T Ford Forum.

Det finns en stor artikel i tidningen Milwaukee Sentinel från 8 juli 1928 som ingående beskriver hur Ford i olika steg, från rengöring till top-coat, lackerar sina bilar. Färgen kallar Ford här ”Pyroxylin Lacquer”. Det var en färg som Ford antyder att de själva tillverkade. Även om de vid den här tiden köpte mycket färg från DuPont.

http://news.google.com/newspapers?nid=1368&dat=19280708&id=u6hAAAAAIBAJ&sjid=AQ8EAAAAIBAJ&pg=5623,1469252

Kuriosa: På DuPont´s anläggning Redpath Laboratory, Parlin i New Jersey tillverkades 1920 celluloidfilm. De hade stora problem med att den oexponerade filmen fick märken och streck av statisk elektricitet då den rullade genom en filmkamera. Experiment under ledning av Earl C. Pitman hade visat att då de tillsatte en liten mängd sodium acetat (ett salt av natrium och ättiksyra, NaC2H3O2) så minskades lösningens viskositet, ledningsförmågan minskade och även den statiska elektriciteten minskade. De skulle nu göra ett större prov och ett 50-gallon fat fylldes med nitrocellulosagelé. Ett större elektriskt fel i anläggningen gjorde att fatet glömdes bort under en tid. När fatet så småningom öppnades hade gelén blivit en tunn sirapsliknande vätska. Äran för Pitmans experiment har gått till förmannen Edmund M. Flaherty och chefskemisten J. D. Shiels. 1922 patenterar DuPont vätskan som nitrocellulosalackfärg och gav den produktnamnet Duco.

Alkydfärg

Ford Model 18 1932. Model 40 1933-34 o.s.v.

1931-32 lanserar DuPont färgen ”Dulux” som är en alkydfärg.

Ford och Chrysler börjar nu använda ”alkyd emalj” som top-coat på sina bilar. Om det är produkten ”Dulux” från DuPont som Ford använder är dock osäkert. Färgen kunde sprutas och torkas i 30 minuter i 120°C grader med hjälp av värmelampor. Ford använde den här metoden fram till 1960-talet.

Ford ”alkyd emalj” var en  färg baserad på sojabönsolja. Den var framtagen av John Lansford McCloud på Ford kemiavdelning. Chefen för både kemi- och metallurgiavdelningen var vid den här tiden ”Hud” McCarroll.

Under 1930-talet släpper de två tillverkarna av sprutpistoler nya förbättrade modeller. DeVilbiss (Model MBC) och Binks (Model 7 -1934).

Alkydfärg är en färg baserad på det syntetiska ämnet alkydharts (polyesterharts). Polyester är ett sprött material. För att få färgen elastisk och för att få ett bra bindemedel och oxidation (torkning) så tillsätts omättade fettsyror som exempelvis tallolja, majsolja, rapsolja m.fl. Mängden fettsyra bestämmer hur fort färgen torkar. Färgen luktar och avger en del hälsovådliga ångor. Upp till 70 % av färgen är lösningsmedel. Alkydfärg ger en slitstark och hård yta som kan ha högt glansvärde (SS 184184).

R H Kienle som arbetade på General Electric lämnade in en patentansökan för materialet han benämnde ”alkyd” 1927. Patentet förklarades ogiltigt 1935 och det blev fritt fram att tillverka och sälja alkyd.

1923              Ford börjar använda nitrocellulosa lackering
1931-32       DuPont lanserar ”Dulux” en alkyd baserad färg.
1930-35       Ford och Chrysler använder alkyd enamel som top-coat
1944              Vattenbasfärg används i Tyskland på stridsvagnen Tiger
1950              Försök med epoxy lacker
1952              Pulverlackering uppfanns i Tyskland
1957              Ford använder elektrofosfatering

Kulörer på Model 40-700 De Luxe

Ford hade många standardkulörer på sina bilar under perioden 1933-34. Bilköparen, kunde också välja och kombinera (special order) de olika standardkulörerna för att få just sin kombination av kulör på sin bil. Det hände också att Ford först lanserade sina kulörer i ett par köpstarka delstater, innan kulören hamnade på listan för valbara standardkulörer. Vilka kombinationer som fanns att få i Skandinavien vid den här tiden är inte helt kända. I vår egen plåt- och fyndlåda finns kulörer som mörkblå, mörkgrön, svart och grå. En del bitar har varit utsatt för 80 års väder, vind och UV-strålning. Så ytorna är bleka, matta och lite mjöliga i ytstrukturen. Med lite vårdslös tolkning kan man gissa vad dessa kulörer skulle motsvara i Fords nomenklatur . Mörkblå – Dearborn Blue, mörkgrön – Vineyard Green, svart – Medium Luster Black och grå – Cardoba Grey. Även andra kulörer kan ha förekommit på bilarna som monterades i Köpenhamn för den skandinaviska marknaden.

Kombinationen svarta skärmar och karossen i annan kulör fanns endast på Standard och då med karossen i kulören Dearborn Blue (mörkblå) eller Coach Maroon (rödbrun).

Ford kulörer 1934

För enkelhetens skulle så har vi här bara tagit med kombinationerna av kulörer på 1934 Ford 40-700 d.v.s. Tudor De Luxe för US marknaden. OBS! Kulörerna är inte exakta. De är medvetet gjorda något för skarpa i kulören. De skulle på en datorskärm, om de var korrekt återgivna, vara mörkare och svåra att skilja på.

ford-colour-new
Early FordV8 Colour 1934

I de fall vi hittat Fords beteckning så är den angiven. Då många i dag pulverlackar sina fälgar, så har vi i vissa fall även tagit med den ”närmaste” kulören i RAL.

Kulörerna på karossen, dekorränder och fälgar kunde normalt kombineras på följande sätt.

Kaross Karossränder Fälgar (*
Medium Luster Black Tacoma Cream Tacoma Cream
Dearborn Blue Tacoma Cream Tacoma Cream
Cardoba Grey Tacoma Cream (* Cordoba Grey eller Tacoma Cream
Vineyard Green Silver Grey eller Tacoma Cream Vineyard Green eller Tacoma Cream
Winterleaf Brown Light Tacoma Cream Tacoma Cream

(* I april 1934 lanserades kulörerna English Coach Vermilion och Aurora Red som ”special-order-kulör” på alla fälgar och som kulörpå ränderna på karosskulören Cardoba Grey.

En viss uppfattning av hur originalkulöerna kan ha sett ut finns på Pintoattitude.com: http://pintoattitude.com/cgi-bin/colorcodedisplay.cgi?year=1935&manuf=Ford

Dearborn Blue 500 px
Dearborn Blue. Credit to Ford Barn.

RAL  utvecklades 1925 av RAL, Reichsausschuss für Lieferbedingungen Deutsches Institut für Gütesicherung und Kennzeichnung e.V. för att skapa ett enkelt system för att visa olika kulörer. Det började med 40 kulörer men är numera över 200 i det som kallas RAL Classic. (Lånat från Wikipedia)

Vi har här lånat en bild från Forumet Ford Barn för att om möjligt visa kulören Dearborn Blue på en originalbil.

Pinstriping

Snygga ränder

Tudor och andra samtida Ford-modeller har en elegant pinstriping runt hela karossen, som ett bälte från kylaren till kylaren.  Alla tre linjerna målas i ett arbetsmoment.

Bilar tillverkade i USA och Kanada

Ford 1933 Dearborn Blue - Tacoma Cream
Ford 1933. US Pinstriping. Dearborn Blue – Tacoma Cream.

1933 års modeller hade två linjer. Två stycken 1/32 tum breda ränder med ett mellanrum på 3/32 tum.

  • 1/32 tum = 0,79 mm Yttre linje
  • 3/32 tum = 2,38 mm Mellanrum
  • 1/32 tum = 0,79 mm Yttre linje
Ford 1934 Dearborn Blue - Tacoma Cream
Ford 1934. US Pinstriping. Vineyard Green and Silver Grey

1934 modeller hade tre linjer med en bredare mittenlinje på 3/32 tum. De två yttre linjerna var 1/32 tum breda. Avståndet mellan mittlinjen och de två yttre linjerna var drygt 1/16 tum.

  • 1/32 tum = 0,79 mm Yttre linje
  • 1/16 tum = 1,58 mm Mellanrum
  • 3/32 tum = 2,38 mm Mittre linje
  • 1/16 tum = 1,58 mm Mellanrum
  • 1/32 tum = 0,79 mm Yttre linje

Vissa bilar hade också pinstriping på lamellerna (louvers) på huven. Det var en option som målades av en del återförsäljare. De brukade vanligtvis vara 1/32 tum breda och placeras på ett avstånd av 1/16 tum från kanten på lamellen.

Bilar byggda i Danmark

Vi har en del karossdelar från två Tudor som monterats och lackerats i Danmark och som sålts i Sverige. De har också två ränder 1933 och tre ränder 1934. Men med helt olika inbördes placering av linjerna relativt bilarna från USA och Kanada.

Double pin stripe DK Ford 1933
Ford 1933. Copenhagen Pinstriping.

1933 års modell har ungefär följande linjer:

  • 3/32 tum = 2,38 mm Yttre linje
  • 1/32 tum = 0,79 mm Mellanrum
  • 3/32 tum = 2,38 mm Yttre linje

1934 års modell har ungefär följande linjer:

  • 1/32 tum = 0,79 mm Yttre linje
  • 6/32 tum = 4,76 mm Mellanrum

    Triple pin stripe DK Ford 1934
    Ford 1934. Copenhagen Pinstriping.
  • 3/32 tum = 2,38 mm Centrumlinje
  • 6/32 tum = 4,76 mm Mellanrum
  • 1/32 tum = 0,79 mm Yttre linje

Varför linjerna på de skandinaviska bilarna skiljer sig i bredd och placering från bilar tillverkade i USA och Kanada vet vi inte. Möjligen kan det vara så att de i Danmark visste att det skulle vara två respektive tre ränder på bilarna men saknade detaljerade anvisningar om dimensionerna? Eller kunde det vara språksvårigheter?

Har du använt en Beugler, http://www.beugler.com/ och har erfarenhet av ett sådant verktyg så hör gärna av dig till oss.

Ford glasrutor

De första glasrutorna i bilar var vanligt fönsterglas. I kombination med grusvägar och stenskott var det en direkt livsfarlig kombination. Vid en kollision kunde rutorna orsaka hemska skador. Nästa steg i utvecklingen s.k. härdat (tempered) glas. Vid ett stenskott eller kollision bröts det sönder och blev till 1000-tals små bitar. Höll rutan ihop efter stenskottet så uppfattades den som ”mjölkvit” och ogenomskinlig. Inte så trevligt i hög fart eller i trafiken.

Ford Safety Glass Logo. Credit to Jalopyjornal.com Anderson,S.C.
Ford Safety Glass Logo. Credit to Jalopyjornal.com Anderson,S.C.

1919 började Ford använda laminerat s.k. ”safety glas” i vindrutan på sina bilar. Det är två glasskivor med ett mellanliggande skikt av celluloidfilm. Det lilla märket Ford Safety Glass som fanns på rutorna var sandblästrade på Fords glasfabrik. Mallen till märkningen var tillverkad av celloidfilm (36 mm) och tillverkad av Ford Village Industries byfabrik i Nankin Mills. Märket fanns på var 6:e tum på filmen.

1923 började Ford i deras anläggning River Rouge Plant i Dearborn tillverka glasrutor till sina bilar. Det var mycket experimenterande för att försöka få fram glas med hög kvalitet till låg kostnad. Glaset var en dyr del i deras lågprisbilar.1927 kunde de tillverka egna vindrutor av laminerat glas till Model A 1928. Övriga rutor i bilen var av härdat glas. Från senare delen av 1931 kunde de erbjuda ”safety glass” som option i alla rutor till sina Model A bilar.

En film från Fords glastillverkning : https://youtu.be/IxJBdqgGfp0

Ford bilplåt

Det finns två anledningar till att det finns ”gamla bilar” kvar och som nu sysselsätter entusiaster över hela världen. Den ena anledningen är att det tillverkades många bilar och att en del blivit undanställda och bortglömda av olika skäl. Den andra anledningen är att det var enkla och rejäla grejer i bilarna. En ram och en kaross. Inga konstiga förstärkningsprofiler, veck och hyllor. En stänkskärm, som exempel, var en hel slät karossdel tillverkad av kallpressad plåt. Plåtens tjocklek var väl tilltagen. Följande är ett försök att övergripande försöka visa de olika plåttjocklekarna som Ford använde.

Measuring Ford Plate Thickness. earlyfordv8.se.
Measuring Ford Plate Thickness. earlyfordv8.se.

OBS: Vi har just nu inte alla mått klart verifierade!

Fordonsdel mm Inch decim U.S.S. Gauge Fraktion inch Anmärkning
Stötfångare 3,97 0,1563 9 5/32
Stötfångarfästen 7,143
8,73
10,31
0,28125
0,34375
0,40625
1
00
0000
9/32
11/32
13/32
Tre delar
Kylarmaskering, grill 1,27 0,0500 18 1/20
Torpedvägg 1,59 0,0625 16 1/16
Golv 1,59 0,0625 16 1/16
Motorhuv 0,953 0,0375 20 3/80
Kaross sidor 0,953 0,0375 20 3/80
Kaross tak 0,953 0,0375 20 3/80
Fotsteg 0,953 0,0375 20 3/80
Framskärm 0,953 0,0375 20 3/80
Bakskärm 0,953 0,0375 20 3/80
Dörrar 0,953 0,0375 20 3/80
Bakdel 0,953 0,0375 20 3/80
Tank 1,27 0,0500 18 1/20
Chassi, ram 2,78 0,1094 12 7/64 Dubbla plåtar
Balk fram 3,97 0,1563 9 5/32
Balk växellåda 2,78 0,1094 12 7/64
Balk bak 4,76 0,1875 7 3/16
Fälgar 3,57 0,1406 10 9/64

The only standard gauge for sheet and plate iron and steel in the United States of America:

  1. US Code § 208 – Standard Gauge Variations: 2 ½ %
  2. US Code § 206 – Standard Gauge: http://www.law.cornell.edu/uscode/text/15/206

Historien: https://www.steelmarketupdate.com/resources/terminology/manufacturers-standard-gauge-history

Ytbehandling

När man håller på med gamla bilar så frågar man sig ibland, hur såg det här fästelementet (skruv, mutter, bricka, clips m.m.) ut när den var ny? Ford hade ofta ett tillägg i form av en bokstav och/eller en siffra till reservdelsnumret som talade om vilken ytbehandling som delen hade. Här är en lista, som är lånad från Forumet Ford Barn.

Listan är en sammanställning av alla former av ytbehandling som användes inom företaget Ford. Bara ett begränsat antal av alla dessa ytbehandlingar användes på Fords bilar. Vissa nummer, som 22, 24 och 25 finns inte med i listan.

Tillägg Ytbehandling På svenska Anmärkning
S Plain Ingen ytbehandling
S1 Black enamel paint Svart lackfärg
S2 Raven (Phosphate & Oil) Fosfatering & olja Mattsvart
S3 Raven finish with black painted head only S2 med målad skruvskalle. Mattsvart
S4 Raven (Phosphate & Oil) and black paint S2 som målats. Mattsvart
S5 Copper plate Kopparpläterad
S6 Nickel plate Nickelpläterad
S7 Cadmium plate Kadmiumpläterad
S8 Zinc plate Zinkpläterad
S7-8 Cadmium – Zinc Kadmium, zink behandlad
S9 Zinc plate (Bright) Ljust zinkpläterad
S10 Tinned Förtent
S11 Copper Coat Kopparpläterad
S12 Lacquer to match trim Matchande lackfärg
S13 Chrome plated (Interior Parts) Förkromad interiör detalj
S14 Nickel plate – Butler finish Nickelpläterad
S15 Black Oxidized Svartoxiderad Syrabehandlad
S16 Lead plate Blyplatta?
S17 Raven finish and brown paint, head only S2 med målad skruvskalle. Brun
S18 Case hardened Ythärdad
S19 Brass plate Mässingsplatta
S20 Cement Coat Putsad betong?
S21 Lacquer for identification Färg för identifiering Märkfärg
S23 Rustless (Stainless) steel- head polished Rostfri med polerat huvud?
S26 Cadmium or zinc plate and enamel Cd + Zn som lackerats
S27 Screw blank Skruvämne?
S28 Steril coating Steriliserad

Är du ute efter ett 100% korrekt originalutförande av din bil, så kan det vara intressant att ta kontakt med Roy Nacewicz utanför Detroit. Hans hemsida med försäljning av fästelement finns här: http://www.fordscript.com/

 

 

Copyright © www.earlyfordv8.se 2012 - 2017

Translate »