Indianapolis Motor Speedway – IMS och Indy 500

Henry Ford var under början på 1900-talet väl uppdaterad och informerad med vad som hände på och kring racerbanan i Indianapolis. Det är bara 455 km mellan städerna Detroit och Indianapolis.

De fyra männen till höger om Henry Ford, var de som skapade Indianapolis Motor Speedway. Bilden är troligen tagen 1910.

Arthur C Newby, 1865-1933.  National Motor Vehicle.
Frank H Wheeler, 1864-1921.  Schebler Carburetor Company.
Carl G Fisher, 1874-1939. Prest-O-Lite.
James A Allison, 1872-1928. Prest-O-Lite.

Mer fakta om personerna finns här:
 http://foundingfour.tripod.com/bio.html

Racerbanan – IMS

Banan är en 2 ½ mile (4 023 m) rektangulär rundbana med fyra, 9 graders doserade kurvor. 200 varv = 500 miles. Banan körs i vänstervarv. I dag har anläggningen plats för över 250 000 sittande åskådare. Från början var banan belagd med tjära och grus. Senare lertegelstenar och i dag asfalt.

Innanför ovalbanan finns en tävlingsslinga s.k. ”GP road course”. Den körs i högervarv och är 4 078 m lång och har 13 kurvor.

Upphovsmännen till IMS

Bilhandlaren, ballongflygaren och racerföraren Carl G Fisher var i juli 1905 i Frankrike och deltog i James Gordon Bennett Cup Races. Fisher var reservförare till ett av de tre amerikanska teamen som deltog i tävlingen. Han kunde konstatera att de amerikanska bilarna som deltog var långt efter européerna i (racer-) bilutveckling. Han berättade när han kom hem till USA: ”De europeiska bilarna körde lika fort uppför backarna som de amerikanska körde nerför”.

Han besökte några år senare också Brooklands i England som då höll på att byggas. Den var klar 1907. Väl hemkommen började han planera för en bana i Indianapolis. Den första tanken var att anlägg en testbana för bilar och att Indianpolis skulle bli en stad som alltid skulle förknippades med bilar. Tanken på racertävlingar dök upp senare.

Carl G Fisher hade tillsammans med James A Allison gjort sig en förmögenhet på acetylenlamporna Prest-O-Lite till bilar. De köpte 1904 in sig i ett franskt patent som Percy C. ”Fred” Avery hade för att framställa acetylen. De tre startade tillsammans i september 1904 företaget Concentrated Acetylene Company. De sålde företaget till Union Carbide 1913, för $9 000 000.

Fisher köpte in ett stort landområde från Pressley Farm väster om Indianapolis. Han förespeglade säljaren att marken skulle användas för att bygga upp ett antal utspridda träbaracker för deras acetylentillverkning. De hade tidigare haft stora problem med explosioner och bränder och deras anläggningar var inte populära i städer och andra tätbebyggda områden.

Banan byggdes 1909 och finansierades med $250 000 av Carl G Fisher, James A Allison, Arthur C Newby och Frank H Wheeler. Ernest A Moross f.d. tävlingsförare och god vän till Barney Oldfield, anställs som race manager.

Carl G. Fisher som entreprenör

Fisher skapade inte bara racerbanan Indianapolis. Han var mannen bakom den transkontinentala vägen. The Lincoln Highway (New York – San Francisco) och The Dixie Highway (Chicago – Miami), Han exploaterade Miami Beach i Florida och Montauk på Long Island, utanför New York.  Den transkontinentala vägen tycke alla var ett stort framsteg. Däremot var många tveksamma till en väg mellan Chicago och Miami. Fisher fick frågan om varför någon överhuvudtaget skulle åka till Miami, som 1915 var ett träsk med mangroveträd, alligatorer och risk för att få malaria? Då sa Fisher, att han skulle se till att Miami Beach blev en plats som folk gärna ville åka till. Det gjorde han också!

Carl Fisher kände Henry Ford sedan tidigare och försökte få med honom på Lincoln Highway projekt. Men Henry var ganska kallsinnig, trots att hans tidning Ford Times var en hängiven förespråkare för bra vägar. Fisher skriver ett artigt, välformulerat och ekonomiskt väl redovisande brev den 6 september 1912,  till Ford. Men Fisher får inget positivt svar. Henry Ford var i Europa vid den här tiden för att titta på Ford Trafford Park nya anläggning i England för Model T. James Couzens svarar dock på brevet och skriver att de ska ta upp Fishers förslag med styrelsen.

Att Fords styrelse inte nappade på Fishers förslag är inte så konstigt. De var finansiärer, och definitivt inga entreprenörer och visionärer. Styrelsens försiktighet eller ”trångsynthet” gjorde att Henry bestämde sig för att han måste göra sig av med styrelsen för att få utrymme för sina visioner. 1919 äger Henry Ford hela företaget.

Fisher försökte även 1921 få Henry och Edsel Ford intresserade för Miami Beach-projektet och bjöd dem att komma över och tillbringa ett par dagar i Miami. Henry Ford hade redan 1916 köpt en egendom ( Ford Winter Estate – The Mangoes) bredvid Thomas Edisons hus i Fort Myers, så Henry tyckte mycket om Florida.

Fort Meyers ligger på Floridas västkust och Miami Beach på östkusten. Det är ca 250 km mellan platserna.  

När Fisher 1923 ”hade det dåligt ställt” och ville sälja banan så var Henry Ford en av de främsta förespråkarna för att banan skulle finnas kvar. Det är rimligt att tro att Ford på något vis hjälpte Fisher ur hans ekonomiska knipa 1923.

Fakta om Carl G Fisher: http://www.indianahistory.org/our-collections/reference/notable-hoosiers/carl-fisher#.VYpeJUesV8F

Nästan ett radhusområde?

Den 15 augusti 1927 säljer Fisher banan till ”flygarässet” från WW I, Eddie Rickenbacker och hans affärskollegor för $750 000. Rickenbacker stänger banan efter 1941 års Indy 500. Under tiden 1942-45 så har de i USA andra saker att tänka på, än bilracing. Rickenbacker skickar efter kriget ut en förfrågan till några bilföretag för att känna av deras intresse för att köpa anläggningen. Men han får inga bra svar, och överväger att riva anläggningen och bygga ett radhusområde på marken.

1945 säljer han dock banan till affärsmannen Anton ”Tony” Hulman Jr (1901 – 1977) för $350 000. Vissa källor skriver att beloppet var $750 000. Hulman kom från samhället Terre Haute, Vigo County i västra kanten på Indiana. Hulman & Co hade där ett framgångsrikt företag som sedan 1899 tillverkade bakpulver bl.a. med marknadsnamnet Clabber Girl och från 1950 även Rumford.

Efter omfattande renoveringar öppnar banan igen den 9 september 1946. Hulman låter Wilbur Shaw bli chef för banan. Det var troligen Shaw som ”tipsade” eller övertalade Tony Hulman att köpa banan.  Shaw hade vunnit Indy 500, tre gånger (1937, 1939 och 1940) och han fick troligen ”panik” när han hörde att Rickenbacker planerade att bygga radhus på området. Hulman & Co äger 2018 fortfarande anläggningen.

En tävling med motorcyklar

Banan invigs officiellt den 5 juni 1909 med en stor tävling för luftballonger. Ballongflygning var en sport som Carl Fisher både utövade och såg som ett bra PR-verktyg när han ville skapa uppmärksamhet.

Första tävlingen var ett motorcykelrace, som gick den 14 augusti 1909. Den bestod av sju olika deltävlingar. Många av motorcyklarna som startade var anpassade för s.k. board track tävlingar som körde på velodromer. En velodrom kunde ha upp till 50 graders dosering som i Culver City och helt slätt underlag av trä. Vanligen i virkesdimensionen 2 x 4 tum. Hojarna kom inte till sin rätt på Indianapolis. Då board track motorcyklarna saknade fjädring och bromsar sladdade och studsade de i oljegruset. Tävlingarna blev mer farliga och komiska än spännande. Cirka två tredjedelar av de anmälda förarna kör inte de tävlingar som de var anmälda till. Det var helt enkelt för farligt.

Då många förare, packat ihop sina grejer på grund av den dåliga banan, blev det femte racet som var ett 10-mile race för proffsförare ett match-race mellan Jacob ”Jake” De Rosier på Indian och Eddie ”Ed” Lingenfelder på NSU. De Rosier fick på andra varvet punktering på framhjulet, på ena raksträckan och slungades av banan. Han överlevde kraschen. Lingenfelder kör sina varv på sin NSU och vinner tävlingen.

Det sjunde racet över 10-miles för amatörer vinns av Erwin ”Cannonball” Baker på Indian. Endast 4 av de 46 anmälda förarna startade racet.

Hela reportaget och en del bilder finns här:

http://www.firstsuperspeedway.com/sites/default/files/Indianapolis_Speedway_motorcycles_DeRosier.pdf

Om det körs några mer race med motorcykel på ovalbanan efter det att banan blev stenbelagda 1911 är oklart.

Det är möjligt att det dröjde nästan 100 år, ända till 12-14 september 2008 innan det kom motorcyklar på banan igen. Då kördes FIM Moto GP tävlingen på den inre slingan. Valentino Rossi på en Yamaha vann den stora klassen. Marco Simoncelli vann 250 cc klassen och Pol Espargaro 125 cc klassen.

Augusti 1909 – Först tävlingen med bilar

Nästa tävling på Indianapolis var för bilar. Det är totalt 16 tävlingar under de tre dagarna 19 till 21 augusti 1909. Då asfalttjäran smälte i solskenet blev banan livsfarlig att åka på. 15 000 åskådare betalade inträde den första dagen. Andra dagen kom 20 000 åskådare och den tredje dagen 35 000.

Prest-O-Lite Trophy som är ett 100 varvs lopp den 19 augusti vinns av Bob Burman i en Buick. Den 20 augusti är den femte tävlingen Ford Trophy som är en 10-miles tävling ”free for all” som vinns av Len Zengel i en Chadwick.

En förare, två mekaniker och två åskådare dödas under de tre tävlingsdagarna.

The Brickyard

Efter de fatala olyckorna belades banan  under hösten 1909 med 3,2 miljoner brända lertegelstenar s.k Culver Blocks. I dag finns bara nio rader av stenarna kvar vid start- och mållinjen. I samband med stenläggningen byggdes även murar i kurvorna.

Tegelstenarna till banan tillverkades av Wabash Clay Company och några underleverantörer. Företagen kom från det lilla samhället Veedersburg, Fountain County, 110 km nordväst om Indianapolis. Stenarna kördes på tåg till Indianapolis. Hela banan belades med sten på 63 dagar (dygn).

Tillverkarna av tegelstenar staplade och lagrade de leveransklara stenarna på stora ytor ”brickyards” utanför sina ugnar. Under arbetet och stenläggningen med banan, så såg hela området runt om kring och på banan ut som en tegelgård. Uttrycket har sedan levt kvar som en benämning på banan.

Juli 1910 – Andra tävlingen med bilar

Nästa tävling var Independence Day Weekend som även den gick över tre dagar 1, 2 och 4 juli 1909.

September 1910 – Tredje tävlingen med bilar

Den 3 och 5 september 1910 körs ytterligare en biltävling. 9 klasser tävlar både den 3 och 5 september.

http://en.wikipedia.org/wiki/Indianapolis_Motor_Speedway_race_results

Indy 500 – Fisher tänker till!

Fisher bestämde nu att racerdistansen på Indianpolis ska vara 500 miles d.v.s 200 varv (804.67 Km). Då borde tävlingen 1911 vara klar på under sju timmar. Det var en rimlig tid för de flesta åskådarna att stanna vid banan. Absolut inga långtråkiga 24-timmars lopp och inga tävlingar med många deltävlingar över flera dagar. En dag, en överblickbar tävling och alla skulle veta vem som vann tävlingen.

Den första 500 miles tävlingen på Indianapolis körs den 30 maj 1911. Tävling går en söndag i slutet på maj varje år runt Memorial Day. Kvalificering körs under två veckor före tävlingen. Ray W Harroun vinner tävlingen 1911 med en Marmon ”Wasp”. Medelhastighet 74,6 mph (120 km/h). Det här var tredje gången som Horrum kör på banan. 1909 hade han vunnit en tävling över fyra varv och under tävlingen i maj 1910 vunnit fyra lopp på banan, varav det längsta gick över 80 varv. Han hade själv byggt bilen och var en erfaren förare.

Som Fisher önskade var tävling klar på 6 timmar och 42 minuter. Antalet åskådare var 60 000. Några källor säger att det var 80 200. Antalet startande bilar var 40. Från 1912 är det 33 bilar som startar i loppet.

I modern tid  är tävlingen klar på ca 3 timmar beroende på antalet gul- och röd-flaggningar. Den effektiva körtiden brukar vara ca 2,5 timmar. Den 28 maj 2017 vanns tävlingen av den 40 år unga  japanska föraren Takuma Sato. Hans medelhastighet var 155,4 mph (250,0 km/h) och hans Pole Speed 232,2 mph (373,7 km/h).  

2018 års upplaga av Indy 500, som gick den 27 maj vanns av australiensaren William ”Will” Power, Team Penske som i flera år kört IndyCar Series. De använder motorer från Chevrolet.

Det blev en hel del ”tjafs” efter det att Harroun vann tävlingen 1911. Han hade inte haft någon medåkande mekaniker? Bilen var smal och ensitsig och hade inte plats för någon passagerare. Hans mekaniker Otis Sullivan fick stanna i depån. Det var tillåtet, att ha mekaniker med i bilen, men det var inte obligatoriskt 1911. Harroun hade också en stor backspegel. Kunde det verkligen vara tillåtet att använda en backspegel?

Här är en film på 7:57 minuter om Indy 500 -1911. Credit to King Rose Archives.

Det finns här en bra sammanställning  ”Timeline” om det som hände under de första åren, både runt banan och på banan.

Indy 500 organisationer genom åren

De amerikanska motororganisationer som genom åren varit godkännande ”myndighet” för Indy 500.

1911 – AAA – American Automobile Association
1916 – AAA – American Automobile Association
1917 -1919 – WW I – Inga tävlingar
1920 – 1941 – American Automobile Association
1942 – 1945 – WW II – Inga tävlingar
1946 – 1955 – American Automobile Association
1956 – 1978 – USAC – United States Automobile Club

1979 – 1981 – CART (Championship Auto Racing Teams) och USAC
1982 – 1995 – CART och USAC

 

1996 – 2003  – IRL (Indy Racing League) och CCWS
2004 – 2007  – IRL och CCWS

 

2008 – 2018  – INDYCAR

Mjölk som segerdryck

Louis Meyer vann Indy 500 redan 1928, som rookie. Då han kom i mål som segrare 1933 frågade han om han kunde få ett glas mjölk?   Det här var det sista året av de 14 åren som USA hade ett förbud mot alkohol. Förbudet slutade den 5 december 1933. Det är troligt att Meyers intresse för mjölk var en demonstration mot spritförbudet. När han vann 1936 så frågade han även då, om han kunde få ett glas mjölk. Han fick då en hel flaska. En mjölk-drickare-tradition för Indy 500 var etablerad.

Säkerhet

Inför tävlingen 1935 bestämdes att hård hjälm var obligatorisk för förare och medåkande mekaniker. Banan fick också varningslampor.

IndyCar eller NASCAR?

Ska tävlingsbilar vara öppna och ha synliga hjul, eller är det OK med tak och stänkskärmar?

IndyCar i backspegeln

1995 ingick Indy 500 i två amerikanska organisationer för formelbilar CART (Championship Auto Racing Teams) och USAC (United States Auto Club) Gold Crown. USAC hade Indy 500 som sin enda tävling.

Den mest uppmärksammade biltävling för formelracing i USA har i hundra år varit Indy 500. Den organisation eller serie som haft Indy 500, som en av sina deltävlingar har alltid fått stor uppmärksamhet. Men, som det är med det mesta runt ”big business” så drabbades även Indy 500 av olika uppfattningar om pengar kopplade till namnrättigheter, (tobaks-) sponsorer, priser, reklam och Tv-rättigheter, tekniska regler, avundsjuka, prestige och ren dumhet.

NASCAR

1994 körs den första NASCAR (National Association for Stock Car Auto Racing) tävlingen på IMS (Indianapolis Motor Speedway). Tävlingen heter Brickyard 400 och går i 160 varv. Media och publikintresset är helt enormt. Jeff Gordon vinner tävlingen.

Biljetterna till NASCAR-tävlingen 1995 sålde slut inom en vecka. Biljettkontoren fick över 1 miljon förfrågningar. Anläggningen har 257 325 sittplatser och det inre området kan ha plats för 30  000 till 50 000 åskådare.  Dale Earnhardt vinner tävlingen.

2018 Brickyard 400

Årets Monster Energy NASCAR Cup Series tävling Big Machine Vodka 400 gick måndagen den 10 september och segrare blev Brad Keselowski i en Ford – ägd av Team Penske. Tävlingen skulle gått på söndagen, men kunde inte köras på grund av regn och flyttades då till måndagen. Tidigare har tävlingen arrangerats i juli, men då brukar det vara mycket varmt och därav flytten till september.

IRL

Inspirerad av det otroliga intresset för de två tidigare NASCAR tävlingarna 1994 och 1995 på IMS startar 1996 Tony George (Tony Hulmans svärson) serien IRL där Indy 500 ska vara huvudattraktionen. De mest fanatiska anhängarna av ”open-wheel-race-cars” tycker att NASCAR är kappkörning med taxibilar. NASCAR borde kunna ges en rejäl match om publik och medieintresse, främst då Tv-bevakning. Hulmans idé är också att få ner kostnaderna för bilarna och stallen och få fler förare/stall till tävlingarna.

Parallellt med Georges satsning, så hade frågan om tobaksreklam i sportsammanhang, blossat upp i Europa och USA. Tobaksbolagen stoppade in så mycket pengar i motorsport att de i princip ägde och bestämmer över många olika stall. Ett exempel är när Team Penske väljer att köra i Champ Car serien och Indy 500 är ett IRL arrangemang 2002. Då tvingas de in i IRL av sin huvudsponsor, som vill ha bra reklam för pengarna. Helio Castroneves vinner 2002 Indy 500, i en röd och vit Team Penske bil. Några år senare har lagar (98 MSA) och sunt förnuft tvingat tobaksbolagen att lämna motorsporten. 1998 uppmanas Team Penske att vid Indy 500 ta bort reklamen på Helio Casroneves bil med startnummer 66. Annars får han inte starta. Tobaksbolagen fortsätter under några år att sponsra tävlingsteamen med pengar i utbyte mot att stallen har bilar och team-kläder m.m. i rätt färger. 25 september 2006 meddelar Philip Morris att de nästa år inte ska sponsra någon form av motorsport i USA. De har då haft sin reklam på Roger Penskes bilar i 16 år.

Resultatet av uteblivna intäkter för tobaksreklam och mindre Tv-bevakning gör att det blir två ”haltande” amerikanska formelbilsserier, IRL och Champ Car. Båda serierna har inledningsvis tunna startfält, olika tekniska regler, många utländska förare och inga ekonomiskt betydande sponsorer och publiken sviker. Tony George ”sköt sig i foten” och tävlingar med open-wheel-race-cars i USA har ännu inte återhämtat sig.

Amerikanarna tycker att det är trevligt att titta på tävlingar med ”vanliga bilar” och tävlingsförare med amerikanska namn, och NASCAR får ett ännu större uppsving. I dag är NASCAR den största motorsporten i USA. I marknadsvärde för motorsporter i hela världen, är det bara Formula 1 som rankas högre.

INDYCAR i dag

Under 2011 försvinner Indy Racing League som namn och blir åter IndyCar. 15 år efter det att IRL startade och bevisligen vann kampen om namnet för open-wheel-race-cars i USA serien så heter serien nu INDYCAR Series, med versala bokstäver. De bilar som i dag kör tävlingen Indy 500 ingår i Verizon INDYCAR series.

För att om möjligt begränsa kostnaderna och få jämna tävlingar, är i dag INDYCAR en enhetlig formelklass, med chassin från Dallara, däck från Firestone och motorer från Chevrolet eller Honda. Motorerna är V6:or på 2,2 liter med dubbelturboaggregat från Borg-Warner. Motorerna varvar max 12 000 rpm och levererar 500 – 700 hk. De kör på E85 bränsle. Chevrolets motorer byggs av Ilmor Engineering i deras anläggning i Plymouth Michigan. Hondas motorer tillverkas av Honda Performance Development, Santa Clarita i Kalifornien, 55 km nordväst om Los Angeles.

Mer INDYCAR information finns här: http://www.indycar.com/

Verizon är ett stort amerikanskt telekommunikationsbolag och den största mobiltelefonoperatören i USA. http://www.verizon.com/?lid=//global//residential